Som autist är man en världsmästare på att grubbla. Man lägger alla världsproblemen på sina axlar. De olösta problemen skapar lätt ångest. Man kan ha svårt att inse att man är inte bär skulden för all skit som sker i världen. Vissa saker kan man inte själv rå på. Det är inga problem man själv inte skapar.
Nu jag mest rädd för vad som ska hända i vår omvärld och framförallt hur kommer det att påverka mig. och hur påverkar det andra i min situation?
Hur påverkas min personliga ekonomi av det som sker i vårt land? Och av de som skulle kunna svara kommer det inget klart svar. Och jag blir inte särskilt. Man tar en dag i taget. Jag vågar inte planera för någon längre tid. Vågar man ens planera vad man ska göra i sommar? Är det ens någon ide?
Grubbelhjärna! Jag har drömmar och visioner men jag känner att mycket håller på att glida mig ur händerna. Här sitter jag och kan inte göra så mycket. Jag är beroende av vad myndigheterna beslutar. Hur de som har en större makt än mig beslutar. Jag känner mig bakbunden.
Samhället blir hårdare och hårdare. Särskilt mot den som inte lever upp till samhällsnormen. " Du ska göra som Svensson gör om du gör något alls". Jag är ingen Svensson. när ska myndigheterna peka fingret mot mig och spärra in mig av den orsaken? Ja inte vet jag. Men som det ser ut kan det bli typ när som helst. Det är nog ingen ide att ha några drömmar tror jag.
