Jag har tvivel på mig själv och min förmåga. Det är säkert ett symtom på vintermörkret. Jag har lättare att komma i kontakt med min mörka svarta sida då. Olyckskorparna på skolgården vaknar till liv igen. Jag ska minsann inte tro att jag är något.
Livet har sina gupp och vissa uppförsbackar finns också. Jag klättrar uppför backen men syret tar slut när jag nåt halvvägs upp. Jag sätter mig ner och pustar ut. Det som var på toppen var nog ändå inte ämnat för mig. Jag skulle ändå inte passa in där.
Jag är den blyga konstnären som inte vill stå i rampljuset. Lägg strålkastarljuset på mina verk. Tavlan som jag lade ner hela min själ i. Det är den som är kvällen stjärna och som ska skina. Jag står här ensam i mörkret och njuter av att se hur mitt verk får ta emot applåderna.
Jag önskar inget hellre än att få smälta in i en grå massa där man är osynlig. Jag bevakar livet som pågår i världen utanför. Ett liv som jag inte är delaktig i. Och jag sitter här med mina tvivel på mig själv. Vem fasen är jag egentligen. Vem tror jag att jag är?